En darling

Följande korta text är den som ursprungligen inledde min debutroman Gråzon - Privata krig. Kill your darlings heter det. Ta bort textavsnitt som inte är nödvändiga för boken, hur svårt det än är. Detta var en sådan

”Jag har inga problem med döden eller döda kroppar.” Det var ju inte första gången han resonerade kring detta, men för varje gång gick det lättare att säga utan luften tog slut och nacken låste sig. Hon hade på ett mycket öppet och vänligt sätt tagit sig an honom det senaste halvåret.
Posttraumatisk stress - han hade förstås känt till begreppet redan innan han sökte till det militära men inte fan hade han trott att han själv skulle drabbas.
Han hade väl egentligen haft tur. Numer hade ju bara en ständig olustkänsla och han hade slutat titta på program eller nyheter från Afrika men de kunde han klara sig utan. Det var nästan två månader sedan hans senaste panikattack.
Vem försökte han lura egentligen? Han var ett psykfall, en patient. Den verkligheten stämde dåligt med den bild han byggt upp av sig själv under nästan ett decennium i specialförbandet. De psykologiska testerna som ingick i uttagningsprocessen var tydligen inte så pålitliga. Han hade alltid sett sig själv som en lugn och stabil person men den självbilden hade onekligen fått sig en törn i och med Artemis.
Han tittade ut genom fönstret, det hade mulnat på. De satt i varsin fåtölj vid ett litet bord med en vit duk. Från fönstret i bortre änden av rummet kunde man se ut över Karlsborgs fästning och bortom den skummade Vättern i den tilltagande vinden.
Intill fönstret hade hon sitt skrivbord och sin dator. Skärmen var vänd så att hennes patienter inte av misstag skulle kunna läsa någon annans journal.
Hon var en lätt överviktig, blonderad kvinna som Rickard gissade var ungefär i 50-årsåldern. På vänstra handens ringfinger satt en enkel guldring och på hennes skrivbord fanns en bild på en tjej i studentmössa som han antog var hennes dotter, de hade samma mun.
Till en början hade hon i stort sett bara lyssnat men steg för steg hade hon ställt fler frågor och bett honom beskriva de tankar och känslor som dök upp när han tänkte på vad han varit med om.
”Döden har jag kommit i kontakt med flera gånger utan att jag egentligen tagit särskilt illa vid mig” fortsatte han. ”Dels under sjuksköterskeutbildningen men sen också, såklart genom mitt nuvarande jobb.” Till en början hade det känts genant på något sätt, som att han var onormal som reagerat så kraftigt när ingen annan verkade ha gjort det. Visst, flera av hans kollegor hade sagt att det var det värsta de varit med om, men sedan hade de fortsatt som om ingenting hänt. ”Det har varit död som jag kunnat förklara på ett eller annat sätt, det har alltid funnits någon sorts motiv eller orsak. Ålder, sjukdom, olycka... krig.”
Han tog ett djupt andetag, den numer välbekanta stelheten i nacken gjorde sig påmind. Han kände ännu ingen stramhet i käkarna, kanske började hans framsteg äntligen bli mer påtagliga?
”Till och med halshuggningarna talibanerna lägger upp på nätet fyller i deras ögon ett politiskt syfte så det kan jag också förstå även om jag tycker det är sjukt.” Stelheten i nacken tilltog ytterligare och han kände hur han blev röd om kinderna. Han tittade snabbt ner i golvet då han upplevde att ögonkontakt bara gjorde saken värre när ångesten kom smygande. När han hade ögonkontakt kändes det som att personen mitt emot hela tiden observerade honom och lade märke till konstigheter i hans klädsel, ordval, frisyr eller vad som helst. Just nu var han övertygad om att hon lagt märke till de svettfläckar som bildats under armarna på honom.
Skit samma.
Med armarna i kors fortsatte han och tvingade sig att möta hennes ögon.
”Men nu är det slut, eller snart i alla fall.” Han försökte le och se obesvärad ut medan han visade jobbmobilen som han satt och höll i handen. Svetten i hans handflata hade immat över displayen. ”Åker på sista jobbet idag men när jag kommer hem är jag ute. Snart är jag civilist om allt går bra.” ”Det kommer säkert att gå bra, varför skulle det inte det?” Hon satt tyst en stund igen och tittade på honom innan hon tog ett djupt andetag. Hon tvekade innan hon fortsatte. ”Det här blir ju sista gången vi ses. Jag hade räknat med att få träffa dig fler gånger men nu när du sagt upp dig blir det ju inte så. Jag önskar att du hade berättat att du sagt upp dig tidigare men det vet du redan.” Rickard nickade, reste sig och sträckte fram handen till avsked.

Det var två plusgrader och regnet pissade ned men så var det också fredag den trettonde...

Läs fortsättningen i min debutroman Gråzon: Privata krig