Om att skriva Gråzon

Arbetet med Gråzon pågick under många år innan jag insåg att det var på väg att bli en bok. Jag har sedan lågstadiet skrivit berättelser, manus och lösa scener utan att någonsin ha haft någon tanke på att det en dag kanske skulle bli någonting av det.
Jag har skrivit för att jag tyckt om att forma händelseförlopp, för att få ner en dialog eller kommentar jag hört som intresserat mig eller för att helt enkelt bara “skriva av mig”. Vissa skriver dagbok, andra bloggar. Jag har skrivit korta stycken fiction.

Jag har sedan tonåren fascinerats av Specialförband, Guillous Hamiltonserie som jag läste under slutet av nittiotalet var en starkt bidragande faktor till det. Amerikanska Navy SEALs, Brittiska Special Air Service och senare Sveriges motsvarigheter SSG, Särskilda Skyddsgruppen och SIG, Särskilda Inhämtningsgruppen (Sedan 2011 sammanslagna och verkar nu under namnet SOG, Särskilda Operationsgruppen. Mer om SOG på wikipedia och försvarsmaktens hemsida) utgjorde navet i mina ganska spretiga självstudier på ämnet.
Jag närde tidigt till och med en förhoppning om att få göra lumpen som Kustjägare men var på tok för intresserad av att röka cigaretter, spela tevespel och dricka folköl för att ha en chans vid mönstringen...

Första gången jag skrev något som nu många år senare kommit att resultera i Gråzon var nog redan innan jag gjorde lumpen, alltså i slutet av nittiotalet.
Med åren blev det allt mer skrivet, lösa scener utan inbördes sammanhang men med en röd tråd.
Scenerna samlade på sig och runt 2008 insåg jag att jag hade material som tillsammans, och med en hel del ytterligare riktat arbete, kanske skulle kunna bli en sammanhängande historia.
Resultatet är nu ett antal år senare min debutroman Gråzon: Privata krig.